Loading ...
(3 röster, snitt: 4.33 av 5)
Jean-Pierre Jeunet är en mycket populär regissör, till och med i Sverige där fransk film inte är så stort. Framförallt är han i Sverige känd för att ha regisserat filmen “Amelie från Montmartre” (2001) samt “En långvarig förlovning” (2004). Jean-Pierre är en självlärd regissör med en stor kärlek för spelfilm. Hans karriär började dock med att regissera tv-reklam och små filmklipp. Efter en tid med tvreklam träffade han Marc Caro och de två började tillsammans skapa kortfilmer.
Tillsammans gjorde Jean-Pierre Jeunet och Caro de två uppskattade kortfilmer L’ Évasion (1978) och Le Manège (1980). Le Manège vann en Cèsar för bästa kortfilm, att få en Cèsar är som att i Sverige få en guldbagge. Efter dessa två framgångsrika kortfilmer ägnade Jeunet och Caro över ett år tillsammans för att finslipa alla detaljer för deras tredje film: Le Bunker de la dernière rafale (1981), en sci-fi-film om den växande paranoian hos soldater som fångats underjord. De fick även för denna film en del priser runt om i Frankrike. Efter denna film började Jean-Pierre att göra kortfilm på egen hand, först Pas de repos pour Billy Brakko (1984) och sen Foutaises (1989). För Foutaises fick han också en hel del priser inkluderat en till Cèsar. I Foutaises ser vi också för första gången Dominique Pinon som Jeunet castat i alla sina filmer sedan dess.
Jean-Pierre Jeunet är en väldigt nitisk regissör som vill ha koll på alla detaljer, det gör att hans filmer tar mycket lång tid, den 26 minuter långa Le Bunker de la dernière rafale tog för exempel 18 månader att färdigställa. Han har också sagt “-När du förälskar dig i en historia måste du ta dig tid och följa den för att sedan förälska dig i samma historia igen. Du behöver tid. Och jag, som regissör, måste älska historien eftersom jag ska spendera de närmsta fyra åren utan nöje och utan att träffa någon – du jobbar 16 timmar per dag, även på helgen och jag måste älska varje detalj”.
Efter succén med sina kortfilmer påbörjade Jeunet och Caro arbetet med filmen Delicatessen (1999). Med denna film vann de 4 Césars, bland annat för Bästa nykomling. Här delade radarparet upp sig, Jeunet ansvarade för skådespelet och Caro ansvarade för de artistiska elementen. Delicatessen gav dem en chans att få förverkliga sin film La Cité des enfants perdus som de planerat för i 10 år.
Le Cité des enfants perdus blev också en succé och Hollywood började dra i Jeunet. Han åkte således över till USA för att göra den fjärde episoden i Alien-serien. Alien: Resurrection blev den första och hittills enda som Jeunet spenderade mindre än fyra år på, delvis för att han inte gjorde manusjobbet. Kritikerna gillade inte hans version, den var inte tillräckligt läskig. Dessa kritiker svarade Jeunet med “- Skräck är inget för mig, jag vill få folk att skratta”.
Efter gästspelet i Hollywood återvände Jean-Pierre Jeunet till Frankrike och påbörjade filmen som har gjort honom känd runt om i världen - Le Fabuleux destin d’Amélie Poulain, eller den svenska titeln “Amelie från Montmartre”. Denna film är en av Frankrikes största export succéer. Den filmen bygger på texter Jean-Pierre skrivit under hela sitt liv samt några återanvända idéer från t.ex. Foutaises och hela filmen är filmad i en förort till Paris där han även bor. Filmen vann många priser inklusive fyra Cèsars. Efter Amelie har Jean-Pierre Jeunet hunnit med filmen Un long dimanche de fiançailles, en filmatisering av Sébastien Japrisot’s bok med samma namn.
trivia:
Jean-Pierre Jeunet är en dvd-fantast och han samlar på dvd-film.
Han gillar att casta skådespelare som kan göra roliga grimarser, Dominique Pinon är en mästare på detta och även Audrey Tautou är en begåvad grimarsör och på extramaterialet för Amelie från Montmartre finns en sekvens med Audreys grimarser.
Filmer:
En långvarig förlovning (2004)
Amelie från Montmartre (2001)
Alien: Resurrection (1997)
De förlorade barnens stad (1995)
Delicatessen (1991)
Amelie från Montmartre handlar som titel antyder om Amelie Poulain som bor i stadsdelen Montmartre i centrala Paris. Amelie spelas av den franska skådespelerskan Audrey Tautou, som senare gjort “En Långvarig Förlovning” samt “Da Vinci Koden”. Filmen börjar med ett otroligt långt intro på samma tema som Jean-Pierre Jeunets tidigare film Foutaises eller “Things I like, Things I don’t like” som är den engelska titeln. Introt berättar om Amelies liv och personerna kring henne och vad de tycker om och inte tycker om. Introt är detaljerat med vad människorna i Amelies närhet tycker om och inte, hennes pappa gillar t.ex. att dra loss stora bitar tapet och tömma sin verktygslåda och göra rent den och sedan lägga tillbaka allt. Introt är väldigt humoristiskt och ganska ensamt i sitt slag. De är väldigt få repliker från skådespelarna, hela berättelsen sköts av en berättarröst.
Amelies mamma dör när Amelie fortfarande är en liten flicka och hon blir uppfostrad av sin far. Han får för sig att Amelie har en hjärtsjukdom och är därför väldigt försiktig med henne, hon har knappt någon kontakt med människor. Det resulterar i att hon växer upp till att bli en väldigt blyg och lite annorlunda kvinna.
När Amelie blir äldre flyttar hon till stadsdelen Montmartre och börjar arbeta som servitris på det lilla cafét Två Väderkvarnar. Där jobbar hon och lever tyst tillsammans med sina arbetskamrater och stammisar. Dominique Pinon spelar Joseph, en bitter stammis på Två Väderkvarnar. Det enda han tycker om är att poppa bubbelplast.
Fröken Poulain hittar av en händelse en liten skatt i sin lägenhet. Hon förstår att den tillhör någon som tidigare bott där. Hon bestämmer sig för att leta rätt på personen och återlämna lådan. Hon gör det på sitt speciella Amelie sätt, när hon får se hur glad mannen blir bestämmer hon sig för att fortsätta hjälpa människor.
Amelie från Montmartre är en riktig må bra film! Bland de allra bästa jag sett, perfekt att sätta igång när man tappat tron på mänskligheten eller bara känner sig lite nere, Amelie piggar alltid upp. Filmen är rolig och har många poänger, men framförallt så har den många älskvärda karaktärer. Alla människor i filmen har väldigt säregna drag och är roliga på olika sätt. Filmens story är drömlik och den är filmad på samma sätt, färgerna är djupa och sköna och allt är vackert filmat.
För den här filmen vann Jean-Pierre Jeunet hela 4a Césars och var Frankrikes största exportframgång ditills. På dvdn hittar du bland annat roligt extramaterial en snutt med funny faces från Audrey Tautou, regissören Jeunet gillar att anställa skådespelare med dessa kvalitéer. Och om Tautou har han sagt att “…hon är perfekt för mig, hon kan göra både komedi och drama. Det är väldigt sällsynt i Frankrike”.
Återigen dags för en härlig fransk film från en av mina absoluta favoritregissörer Jean-Pierre Jeunet - Delikatessen. Den här filmen är inte lika vacker och får en inte att må lika bra som när man tittar på den härliga Amelie Från Montmartre från samma regissör. Den är snarare mörk, lite läskig men framförallt bisarr. Filmen utspelar sig i Frankrike efter den moderna världens undergång där du inte ens kan köpa mat för pengar här är det bönor och ärtor som gäller.
Delikatessen handlar om de udda karaktärer som bor i ett skabbigt hyreshus. Det är mannen som har hela lägenheten full med sniglar och gärna äter dem men ogärna delar med sig, det är dottern med dom tjocka glasögona, bröderna som tillverkar leksaker och såklart slaktaren med sin slakteributik i husets bottenplan och som är den som äger huset. Intet att förglömma är de underliga varelser som bor i kloaken.
Filmen är mörk och inspelad i en väldigt egen färgskala. Det mesta är smutsigt och alla lever i misär, alla utom slaktaren och hans dotter. Slaktaren tjänar pengar på en alldeles speciell vara…Han annonserar regelbundet efter vaktmästare till huset, de verkar försvinna då och då. Det är här Dominique Pinons karaktär Louison kommer in, han söker jobbet och får det. Alla vet vad han ska användas till förutom han själv. Han har dock en väldans tur då slaktarens dotter blir kär i Louison och det hela utvecklar sig till en fin kärlekssaga. Handlingen tar dock flera vändningar och kommer upp i högt tempo i mitten av filmen när troglodyterna försöker rädda Louison.
Filmen är mycket välgjord, det syns redan i introt där kameran sveper genom ett rum med massa grejer och här hittar vi namnen på alla i filmen på många olika och kreativa sätt. Enbart detta intro gör filmen sevärd i mitt tycke. Jeunet och Caros snille syns också i den genomarbetade och humoristiska sexscenen i filmen som involverar betydligt fler än 2 personer. Delikatessen är mycket detaljerad, det syns i introt, det syns hos gubben med sniglarna och på många fler ställen. Se gärna filmen flera gånger för att upptäcka något nytt varje gång!
När ni ser den här filmen kan ni tänka på känslan man får när man vaknar upp mitt under filmen, är yrvaken och har hög feber och det första man ser är troglodyterna som krälar i kloaken. Det hände mig sist jag tittade på filmen :).
Återigen ser vi Dominique Pinon i en Jeunet-film. Han gör även den här rollen kanonbra. Som slaktaren ser vi Jean-Claude Dreyfus som har över 120 filmer och tv-serier på sin meritlista! Det sägs att Jeunet kom på iden om att göra en film om kanibalism när han var på semester i USA och kom fram till att maten var så dålig att det “…tasted like real humans”.
Filmen är från 15 år och lämpar sig således inte för barn. Den är 95 minuter lång och DVDn innehåller lite extramaterial i form av making of och lite kommentarer av regissören.
Återigen dags för en härlig fransk film från en av mina absoluta favoritregissörer Jean-Pierre Jeunet - Delikatessen. Den här filmen är inte lika vacker och får en inte att må lika bra som när man tittar på den härliga Amelie Från Montmartre från samma regissör. Den är snarare mörk, lite läskig men framförallt bisarr. Filmen utspelar sig i Frankrike efter den moderna världens undergång där du inte ens kan köpa mat för pengar här är det bönor och ärtor som gäller.
Delikatessen handlar om de udda karaktärer som bor i ett skabbigt hyreshus. Det är mannen som har hela lägenheten full med sniglar och gärna äter dem men ogärna delar med sig, det är dottern med dom tjocka glasögona, bröderna som tillverkar leksaker och såklart slaktaren med sin slakteributik i husets bottenplan och som är den som äger huset. Intet att förglömma är de underliga varelser som bor i kloaken.
Filmen är mörk och inspelad i en väldigt egen färgskala. Det mesta är smutsigt och alla lever i misär, alla utom slaktaren och hans dotter. Slaktaren tjänar pengar på en alldeles speciell vara…Han annonserar regelbundet efter vaktmästare till huset, de verkar försvinna då och då. Det är här Dominique Pinons karaktär Louison kommer in, han söker jobbet och får det. Alla vet vad han ska användas till förutom han själv. Han har dock en väldans tur då slaktarens dotter blir kär i Louison och det hela utvecklar sig till en fin kärlekssaga. Handlingen tar dock flera vändningar och kommer upp i högt tempo i mitten av filmen när troglodyterna försöker rädda Louison.
Filmen är mycket välgjord, det syns redan i introt där kameran sveper genom ett rum med massa grejer och här hittar vi namnen på alla i filmen på många olika och kreativa sätt. Enbart detta intro gör filmen sevärd i mitt tycke. Jeunet och Caros snille syns också i den genomarbetade och humoristiska sexscenen i filmen som involverar betydligt fler än 2 personer. Delikatessen är mycket detaljerad, det syns i introt, det syns hos gubben med sniglarna och på många fler ställen. Se gärna filmen flera gånger för att upptäcka något nytt varje gång!
När ni ser den här filmen kan ni tänka på känslan man får när man vaknar upp mitt under filmen, är yrvaken och har hög feber och det första man ser är troglodyterna som krälar i kloaken. Det hände mig sist jag tittade på filmen :).
Återigen ser vi Dominique Pinon i en Jeunet-film. Han gör även den här rollen kanonbra. Som slaktaren ser vi Jean-Claude Dreyfus som har över 120 filmer och tv-serier på sin meritlista! Det sägs att Jeunet kom på iden om att göra en film om kanibalism när han var på semester i USA och kom fram till att maten var så dålig att det “…tasted like real humans”.
Filmen är från 15 år och lämpar sig således inte för barn. Den är 95 minuter lång och DVDn innehåller lite extramaterial i form av making of och lite kommentarer av regissören.
Wag The Dog är en riktigt smart komedi vars hela story är riktigt oroväckande. Hur ofta har detta gjorts? är tanken som dyker upp hos mig när jag ser filmen. Wag The Dog är regisserad av Barry Levinson som bland annat gjort filmer som “Good Morning, Vietnam” och “Rainman”. Precis som i “Rainman” innehar Dustin Hoffman huvudrollen, här i “Wag The Dog“, tillsammans med Robert DeNiro.
Filmen handlar om en undanmanöver till för att skydda den amerikanska presidenten inför ett val.
Presidenten blir inblandad i en sexskandal två veckor innan valet och hans administration måste hitta en lösning på problemet. Lösningen blir Conrad Brean, spelad av Robert DeNiro, som är Mr Fix it. De är honom man ringer när det verkligen strulat till sig. Conrad tar med sig en hög med pengar och åker till Hollywood. Han letar där reda på producenten Stanley Motss, spelad av Dustin Hoffman. Conrad är övertygad om att det ända som kan förhindra en katastrof för presidenten är ett krig. Han beslutar efter diskussioner med Winifred, ansvarig för presidentens kampanjer, att kriget skall föras mo Albanien, det är ju ett land ingen känner till något om.
Conrad ser till att sprida lite rykten om att USA kommer starta ett krig, rykten om krig till rätt personer får bra spridning. Det ryktas om en “B3 bomber” som är på väg till Albanien. När det så skall hållas en presskonferens om sexskandalen tas den snabbt över av journalister som är mer intresserade av vad en ny “B3 bomber” ska göra i Albanien.
Tillsammans med Motss så startar alltså Brean ett fejkat krig mot Albanien genom att göra en film som visar en flicka som flyr från kriget. Denna flicka spelas för övrigt av Kirsten Dunst.
Det fina med ett iscensatt krig är att vem som helst också kan iscensätta ett avslut på kriget. Detta ser då presidentens största motståndare såklart till att göra, detta ställer såklart till lite problem för Brean och Motss.
Filmen är skickligt skriven, har en otrolig story och grymma skådespelare. Den är rapp och mycket rolig. Dustin Hoffman som en excentrisk Hollywoodproducent är underbart roligt att se. Filmen får en verkligen att tänka på hur lättlurad människan är och hur kraftfullt media filmen är. Hur många andra händelser är påhittade av Hollywood? En mycket intressant tanke!
Filmen började spelas in kort innan Bill Clinton blev indragen i sex skandalen med Monica Lewinsky, gissa vad han gjorde då? Han hotade med att attackera Irak. Filmen var nog inte Clintons inspiration då den inte var klar då händelsen inträffade.
Wag The Dog är en riktigt smart komedi vars hela story är riktigt oroväckande. Hur ofta har detta gjorts? är tanken som dyker upp hos mig när jag ser filmen. Wag The Dog är regisserad av Barry Levinson som bland annat gjort filmer som “Good Morning, Vietnan” och “Rainman”. Precis som i “Rainman” innehar Dustin Hoffman huvudrollen, här i “Wag The Dog“, tillsammans med Robert DeNiro.
Knivskarpt skådes
The Constant Gardener är Fernando Meirelles filmatisering av den världsberömde författaren John le Carrés roman “Den trägne odlaren”. Fernando Meirelles är framförallt känd för filmen “Guds stad”. I huvudrollerna ser vi Ralph Fiennes, (Röd drake) och Rachel Weisz (Om en pojke, Mumien) som gjorde bra i från sig och fick en Oscar för sin prestation i denna film.
Filmen handlar om Justin Quayle, en engelsk diplomat som arbetar på ambassaden i Kenya. Vid en presentation i England, framförd av Justin träffar han aktivisten Tessa som tydligt uttrycker sina åsikter och känslor om situationen i Afrika och Englands inblandning. Resten av åhörarna lessnar på Tessa och tar sig därifrån men Justin, som den snälle man han är börjar tala med Tessa och de kommer riktigt bra överens. Kvällen slutar i säng hemma hos Tessa.
Tessa ber Justin om att ta med henne tillbaka till Kenya historien slutar med att de gifter sig och flyttar ner till Afrika.
Justin är där för att arbeta för sitt land tillsammans med de andra engelska ambassadörerna. Tessa däremot är där för att hjälpa lokalbefolkningen. Hon träffar där läkaren Arnold Bluhm och jobbar tillsammans med honom för en bättre tillvaro för afrikanerna. Tessa och Bluhm får nys om oegentligheter vid tester och medicinering av sjuka människor. De börjar utreda saken och finner mer och mer bevis. På en resa så blir Tessa brutalt mördad och skulden läggs på den försvunne Bluhm.
Justin blir såklart förkrossad men när den lokala polisen rotar igenom Tessas grejer i deras gemensama hem och när han hittar undangömda dokument och brev så börjar han misstänka att det ligger mer bakom hennes död och Arnolds försvinnande. Justin fortsätter på Tessas spår och försöker hitta de skyldiga vilket påbörjar en lång och livsfarlig resa genom Kenya och tillbaka till England.
Större delar av filmen “The Constant Gardener” är filmad med en ganska skakig kamera, det ökar på filmens spänningsmoment och ihop med sin speciella färgskala gör det filmen lite mer intressant. Filmen hoppar också väldigt mycket i tiden, detta gör att det gäller att vara vaken när man kolla på den här filmen!
Filmen är skrämmande och väldigt tänkvärd. Antagligen går det till så här och det är fruktansvärt. Detta gör filmen viktig och ännu mer intressant. Den är från 11 år men det passar nog sig att en vuxen är med. DVDn innehåller en bortklippt scen där Pernilla August är med, hon spelar en anställd på företaget som ansvarar för forskningen av läkemedlen och ger Justin information, kort därefter blir hon dödad i en mystisk bilolycka.
När filmen var klar så sattes en fond ihop för att hjälpa de fattiga i slummen nära Nairobi där en del av filmen spelades in, filmskaparna installerade även vattentankar, byggde en ny bro och en liten skola i Kibera, i slumen där en del av filmen spelades in. De byggde också en skola i norra Kenya, där de sista scenerna filmades.